magdjuret

Jag har en LÅNG historia av illamående bakom mig. Nu mår jag bara tillfälligt illa (peppar, peppar) men denna dag med illamående fick mig att tänka på vad jag pallar att göra och förtära när jag mår illa.

 

Att förtära:

Grönt te: funkar ofta för mig. Gärna med nåt sött i för energinnivåns skull.

Ingefära: Klassisk hjälp vid illamående. Används färsk i varmt vatten, blir som te :)

Smaklösa saker: är oftast det jag får i mig. Typ smörgåsrån med mjölkfritt margarin på. Risnudlar eller pasta. Om illamåendet inte är så illa kan avocado och syrade morötter funka bra till.

Sött: För att höja energinivån blir det ofta att jag hamnar i sötträsket med näringsdryck eller citronsaft. Men det funkar inte alltid lika bra.

Surt: Sura saker brukar funka bra vid illamående; citron, lime, det sura sockret på colanappar.....

Salt: Kan också funka ibland. Ett tag åt jag mycket lakrits för att jag tyckte att det lindrade för stunden. Men generellt är sockersaker inget jag rekommenderar, i alla fall inte i längden...

Vätskeersättning: Kan vara bra om du har svårt att få i dig tillräckligt med vätska när du mår illa, vilket ofta är fallet för mig.

 

Att göra då?

Jag orkar oftast inte göra nåt vettigt alls när jag mår mycket illa. Kan typ inte stå på benen då, eller koncentrera mig så mycket att jag kan läsa eller ta in nåt seriöst. Kolla på lättsamma Tv-serier eller Tv-program funkar, lyssna på ljudbok, spela songpop, umgås med någon som inte har så höga krav, och sova. Det är väl typ det. Jo, att ligga på spikmatta kan faktiskt lindra illamåendet, ibland!

Om jag inte mår illa redan så ordnar jag det så bra på egen väg, till exempel genom att stoppa in intorkat kattskit som fastnat under sockan och sen lossnat i mitt knä i munnen. (obs trodde att det var en riskakesmula) Fräscht! Sen kom illamåendet som på beställning. Ingen middag idag alltså. Hoppas att detta inte blir långvarigarigt. Det är mysigt med tända ljus men man får passa sig för vad man stoppar i munnen........

Det är svårt att inte jämföra sig med andra. Jag har blivit mycket bättre på att inte tänka i dom banorna, men självklart kommer det upp ibland ändå. Då är det lätt att jämföra med andra som kan och orkar mycket mer än en själv. Det är ju en väldigt effektfull strategi om man vill bli ledsen och bitter över allt man inte kan/orkar med. Så nu har jag börjat tänka på andra istället, de som inte har det lika bra som jag faktskt ändå har det. Både överlag, i världen - och de som finns i mitt liv.

 

En vän som varit elöverkänslig i 6 år och fått isolera sig från omvärlden för att orka leva, och ändå är den just inpå och påverkar henne med all sin strålning. Eftersom elöverkänslighet inte heller sägs "existera" enligt dagens vetenskapliga undersökningar (sponsrade av mobilföretag) får hon heller knappt någon hjälp alls från vården. Hon kan inte vara ute bland folk och strålning, hon kan knappt prata ens i fast telefon, internet, film och musik finns inte i hennes värld längre. Hon tvingas flytta runt då nya mobilmaster sätts upp överallt, och folk i allmännhet har noll förståelse för elöverkänslighet.

 

En annan vän har flytt från sitt hemland, där hon har kvar sin lilla son. I fem år har hon levt gömd, illegal, i ett land som inte vill ha henne här. Samtidigt vet hon vilket helvete som skulle vänta henne i hemlandet - så hon har inget val. Även hon tvingas flytta runt, totalt beroende utav andras välvilja. På nätterna drömmer hon om sin lilla son i hemlandet och gråter. Sonen lever där med sin far som behandlat min vän mycket, mycket illa. Hon frågar vännerna i hemlandet hur sonen mår, och de svarar alltid "bra". Men hon säger till mig att hon inte kan lita på deras ord, för seden i hennes land är att man svarar att det är "bra" hur det än är.

 

Jag avslutar med en tredje, även om det finns många fler. Den tredje var mitt senaste försök till en dejt, men vi insåg ganska snart att vi var totalt olika och att hon var för trasig för mig. Ett liv på 28 år som inte innehållit annat än en för tidigt avbruten barndom och något svart och hemskt som lett till ett långt liv av missbruk inom många områden. Det var hennes liv, barndom - och missbruk.

 

När jag tänker efter har jag minst ett dussin exempel till, inte minst från min egen familj. Från folk som har sin egna små helveten i form av fysiska eller psykiska sjukdomar, helveteserfarenheter från livet, missbruk etc. Detta får mig att tänka till, tänka om. Jag har mitt lilla helvete med magen. Men på så många andra sätt har jag det så jävla bra och tryggt. Jag är psykiskt frisk. Jag har alltid haft styrkan att blåneka droger. Jag har en familj,  och jag har flera riktigt nära vänner och många som bryr sig om mig. Jag kan leva öppen och fri, och har ingen hotbild mot mig. Jag lever i ett land där jag får vård och medicin för min sjukdom. Jag lever i ett land där jag får älska vem jag vill, och tycka vad jag vill. Jämfört med många andra har jag det faktiskt sjukt bra.

 

Samtidigt försvinner inte mina magproblem bara därför, min sjukdom finns kvar och är en del av mitt liv. Den begränsar mig och får mig att börja jämföra mig med andra som har det bättre. Att då tänka på de många andra, som har sina egna små helveten - får mig att bli ödmjuk mot mig själv, min sjukdom och kraven jag ställer på mig. Alla har vi våra helveten, och det är en del av livet.

 

 

 

 

Jag började må lite illa efter lunch, och inser då hur förskonad jag varit den senaste tiden från illamående. Annars har det varit mitt absolut största problem, och det som påverkat mitt liv mest. Jag fattar inte hur jag klarade av att plugga med mitt ständiga illamående som jag hade då! men så ansträngde jag mig ju också minimalt, och lärde mig att fuskläsa texter. Jag har bondat mycket med gravida som är illamående genom åren. Mitt illamående påminner starkt om deras, förutom att jag inte kräks. Och att mitt inte gått över efter ett par månader.....

 

Jag hoppas att dagens illamående ger sig snabbt. Det kom först efter lunch, så om jag vilar och tar hand om mig nu så kanske det mynnar ut. Ingefära ska vara bra mot illamående. Får bli ingefärste med citron nu i eftermiddag!

I helgen har jag för ovanlighetens skull nästan ingenting planerat, och det känns så skönt! Ok, var på en demonstration som tog flera timmar eftersom den var utanför stan nu i förmidags - men det var inget jag hade bestämt utan något jag gjorde för att jag hade lust och ork till det. Och så fick jag hänga med mitt fina "madderbarn" på köpet :) Jag träffade också flera som uttryckte sin glädje över att se och höra att jag mår så mycket bättre. Det är gött att kunna glädja folk med sin uppenbarelse :P

 

Nu är jag trött och ska ta det lugnt resten av dagen. Kanske skriva lite manus, kolla tv och umgås med charmkissen! Magen behöver det, efter sprutan i torsdags har den varit lite bubbligare än vanligt.

Ibland vill jag bara vara precis som alla andra, smälta in och inte skilja mig från mängden. Slippa att vara den där annorlunda, hon som bryter av mönstret för hur man förväntas vara. Jag borde vara van, men det är nog något man aldrig riktigt vänjer sig vid - att vara det "andra" "alternativet".

 

Att ha crohns har gjort mig än mer utstickande. Nu är jag inte bara den nyktra lesbiska veganen med en massa åsikter om allt möjligt utan nu är jag dessutom hon den förhållandevis unga tjejen som ändå levt med en sjukdom så länge. Det är som att ingenting av mig passar in, jag blir bara en massa stämplar, fördomar och benämningar.

 

Jag berättar inte på jobbet att jag är flata, även om jag inte skulle förneka det om frågan ställdes till mig rätt ut. Jag håller inne med de mesta av mina åsikter. Att jag är vegan är svårt att dölja på fikat, att jag har en sjukdom likaså (eftersom jag arbetstränar är det rätt omöjligt). Det är som att jag försöker passa in så mycket som möjligt, har på mig tighta byxor fast min mage värker, väljer kläder som ska smälta in, allt för att väga upp mot allt det som redan kommit fram och det andra som ändå säkerligen kommer komma fram så småningom.

 

Jag "är" inte alla ord som benämner mig. De är en del av mitt liv, i vissa fall självvalda, i andra fall inte. Men jag är ju så mycket mer!!! Jag är less på alla benämningar och fack och därför ligger jag helt enkelt lågt med det som eventuellt kan ses som annorlunda. För att jag är så mycket mer,än min sjukdom, än min sexualitet, än mina åsikter, än mina kostval. Samtidigt tycker jag faktiskt att det är helt sjukt, att jag ska behöva göra det för att känna mig bekväm. Men just nu känns det som det lättaste, för jag orkar inte stå till svars och representera alla mina delar, varje dag. För varför ska jag behöva göra det när  en frisk heterosexuell blandkostare inte behöver det?

 

Hemma från arbetsträningen idag. Magen mår lite bättre har kunnat få i mig lite mer än igår, men känns som att förkylningen i kroppen också gör sitt.

 

Tog en alvedon och la mig på soffan, läste ut Wintersons självbiografi. Den satte igång mycket tankar. Om hennes liv, om mitt. Om barndom och vuxenliv, vart livet bär oss och vad vi gör med det vi fått. Det känns överväldigande, att jag kunde varit en annan, om livet format mig annorlunda. Samtidigt är jag ödmjuk inför den jag är och hade aldrig velat vara någon annan, mitt bagage gör mig till den jag är idag.

 

När jag läst ut boken gick jag in på mejlen. En vän som varit bortrest en längre tid undrade hur jag kände med maten, nu när jag kan äta mer. För maten, och för kroppen som förändras, växer sig starkare.

 

Jag känner mig så lycklig över allt jag kan äta nu, även om det finns såmycket som inte går fokuserar jag på det som gör det, för det mesta. Men ibland kan jag känna mig lite ledsen över det som inte funkar utan att magen kraschar, att jag kanske alltid kommer vara utanför en matgemenskap eftersom jag inte kan äta allt jag skulle vilja. Jag kommer liksom alltid att sticka ut där. Det har jag gjort sen jag var 11 och blev vegetarian, men det är självvalt och en helt annan sak. Att äta mat med andra påminner mig idag alltid om att jag är den som har behövt anpassa mig efter min mage, något jag själv inte valt.

 

Hitills har jag inte tänkt så mycket på det där med kroppen, förutom att jag önskar den just större och starkare. Men så har det också gått så långsamt. Jag är ju fortfarande underviktig. Jag hoppas att jag kommer gilla läget när kroppen växer mer och kanske snabbare, att jag inte får nån identitetskris på vägen. För även om jag vill förändras kan för snabba förändringar göra en förvirrad, att sinnet inte hänger med. Jag tror dock inte att det kommer bli så stort problem, jag kommer kunna deala med det på ett bra sätt hur det än blir :) Det är rätt fantastiskt hur som helst, att vara på väg tillbaka!

 

 

For ändå iväg en stund igår, på min väns inflyttningsfest. Där blev jag bjuden på alkoholfri bål som hon hade gjort nästan enkom för mig. Hade som inte hjärta att tacka nej, även om jag vet att kolsyra och socker är sånt som magen inte gillar. For hem tidigt för att sova, jag skulleju ta det lugnt med förkylningen. På natten börjar istället magen krisa, illamående, smärta, gaser... Min första tanke var: magsjuka!!!!! Men sen kom jag att tänka på bålen....det kan nog vara den som gjort magdjuret upprörd. Vore ju skönt på ett sätt, mycket bättre än magsjuka! MEN SÅ JÄVLA IRRITERANDE!!! Känns som att magen är skörare än det tunnaste sköraste kristallglas, och jag är less på att behöva sopa upp skärvorna...

 

Idag blir det alltså hemmadag istället för ettårskalas. Magen protesterar i nuläget mot allt jag försökerlocka i den,men hoppas på att det ger sig så att jag åtminstone får i mig ett par näringsdrycker senare. Aldrig mer något artigt intagande av frestelser som kan ställa magen på ända intalar jag mig själv såhär i efterhand. Men jag vet ju att det inte är så lätt. Jag kan inte annat än att försöka göra mitt bästa, och ändå kommer det gå snett, ibland. Kan önska att jag hade en mage av stenhård oglamorös betong istället för tunn kristall, men nu är det som det är och jag lär mig hela tiden något nytt om mitt sköra magdjur.

Jag har alltid blivit förkyld lätt, och får ofta problem med bihålorna, hur mycket jag än sköljer näsan. Alla mediciner jag får mot crohns har inte gjort det hela bättre. Nu har jag en ond hals ett dunkande huvud igen. Förutom de dagliga rönnbären och D-vitamintabletten har jag hällt i mig ingefärsdryck med honung och citron, c-vitaminbrus samt alvedon. Vik hädan virus!

 

Blir nog till att vila ikväll. Gör det i gott sällskap av Jeanette Winterssons nya biografi "Varför vara lycklig när man kan vara normal?". Trevlig helg på er!

Ibland kan jag undra hur livet skulle ha varit om jag inte fått crohns, vilka förändringar och omprioriteringar jag fått göra på grund av min sjukdom. Jag hade säkeligen rest mycket mer om magen varit snäll mot mig. Kanske hade jag blivit en sån där orolig själ som inte kunde stanna på samma ställe utan alltid måste vidare. Kanske hade jag skaffat barn. Kanske bränt ut mig genom att jobba i olika konstnärliga projekt dygnet runt. Kanske, kanske. Men jag sörjer faktiskt inte så mycket över drömmarna som inte blev längre. Drömmarna har förändrats längs vägen, och jag med dom. Självklart önskar jag att jag aldrig fått crohns, men jag vet faktiskt inte om mitt liv skulle varit bättre om mina gamla drömmar slagit in.

Idag kommer mitt efterlängtade besök! Har tagit humiran och hoppas slippa några biverkningar, städat, ätit lunch och ska nu ta min dagliga vila innan jag far ner på stan och möter systeryster med barn vid tåget :)

 

Jag har haft en del hosta på sistone, torrhosta, och så känner jag av att jag har nåt i bröstet. Tagit humira ändå eftersom sköterskorna sagt det är lugnt så länge jag inte har feber/är helt däckad,  men blir lite orolig då jag inte brukar vara just hostig annars, även om jag ofta är förkyld. När jag fick remicade fick jag ju värsta sortens hosta som gjorde att jag tappade andan och till slut fick åka in akut. Jag hoppas inte mitt nuvarande hosttillstånd är en biverkning av humira eftersom den hjälper min mage!