magdjuret

Hemma från arbetsträningen idag. Magen mår lite bättre har kunnat få i mig lite mer än igår, men känns som att förkylningen i kroppen också gör sitt.

 

Tog en alvedon och la mig på soffan, läste ut Wintersons självbiografi. Den satte igång mycket tankar. Om hennes liv, om mitt. Om barndom och vuxenliv, vart livet bär oss och vad vi gör med det vi fått. Det känns överväldigande, att jag kunde varit en annan, om livet format mig annorlunda. Samtidigt är jag ödmjuk inför den jag är och hade aldrig velat vara någon annan, mitt bagage gör mig till den jag är idag.

 

När jag läst ut boken gick jag in på mejlen. En vän som varit bortrest en längre tid undrade hur jag kände med maten, nu när jag kan äta mer. För maten, och för kroppen som förändras, växer sig starkare.

 

Jag känner mig så lycklig över allt jag kan äta nu, även om det finns såmycket som inte går fokuserar jag på det som gör det, för det mesta. Men ibland kan jag känna mig lite ledsen över det som inte funkar utan att magen kraschar, att jag kanske alltid kommer vara utanför en matgemenskap eftersom jag inte kan äta allt jag skulle vilja. Jag kommer liksom alltid att sticka ut där. Det har jag gjort sen jag var 11 och blev vegetarian, men det är självvalt och en helt annan sak. Att äta mat med andra påminner mig idag alltid om att jag är den som har behövt anpassa mig efter min mage, något jag själv inte valt.

 

Hitills har jag inte tänkt så mycket på det där med kroppen, förutom att jag önskar den just större och starkare. Men så har det också gått så långsamt. Jag är ju fortfarande underviktig. Jag hoppas att jag kommer gilla läget när kroppen växer mer och kanske snabbare, att jag inte får nån identitetskris på vägen. För även om jag vill förändras kan för snabba förändringar göra en förvirrad, att sinnet inte hänger med. Jag tror dock inte att det kommer bli så stort problem, jag kommer kunna deala med det på ett bra sätt hur det än blir :) Det är rätt fantastiskt hur som helst, att vara på väg tillbaka!