magdjuret

I morgon ska jag ge mig iväg på påskresa söderut. Inte till så mycket varmare breddgrader, utan för att spendera påsken med min familj. Jag längtar verkligen efter dom nu! Jag älskar att resa - men magen min tycker inte om det, jag blir ofta sämre när jag åker bort. Tågresan ner, och sen en ny miljö och omgivning för magen att anpassa sig till. Förut hade jag aldrig resfeber, men med åren, och framförallt de med dålig mage - har jag börjat oroa mig för resor eftersom jag vet att min mage inte brukar gilla det. Lite nervöst, och det känner ju magdjuret såklart av... Onda cirkeln igen :P

Jag var ett par timmar på en dansworkshop, vilket resulterade i yrsel. Nu kan jag knappt stå upp för att jag blir så yr! Är mycket välbekant med känslan och vet att det bara är att ta det lugnt som gäller resten av aftonen.

 

Jag har lätt att bli yr i alla möjliga lägen. När jag är trött eller hungrig. När jag druckit eller ätit för dåligt. När det är mycket känslor eller nya intryck. När jag är lite eller mer sjuk. När jag kör på för hårt. Dagens yrsel beror på ett blandat hopkok, men tror inte jag håller på att bli sjuk i alla fall (peppar, peppar...) 

 

- Det svider i magen, mer än vanligt

- Det svider inte bara i magen, utan även i rumpan. Behovet av mjukt toapapper istället för mina billiga balar gör sig väldigt påträngande.

- Magen tumlar om och gör sig hörd.

- Toabesöken blir fler och alltmer akuta och lösaktiga.

- Att prova någon ny gastronomisk upplevelse är inte att rekommendera; då slår magen backut.

 

 Ikväll ska jag va med och fira persiskt nyår. Det är första gången så det blir spännande :) Det kommer att bjudas på mat som jag inte förväntar mig att kunna äta, så ska börja laga egen nyårsmat nu. Lite trist att jag antingen måste ta med eget då det vankas bjudning eller kalas, alternativt vara på plats och laga det själv. I tisdags ordnade jag till exempel med pannkakstårta av rismjöl och havremjöl till min väns kalas.

 

Det gäller att förstå tjusningen i matlagande om en ska ha en så känslig mage som mig. Jag gillar att experimentera i köket, men ibland önskar jag att jag bara kunde äta det som bjuds på utan att få sota för det senare.... Fast tänk så mycket jag kan äta nu ändå, om jag jämför med för ett år sen! 

Slutsats efter sconesexperimentet: min mage tål inte bikarbonat. Då den inte tål jäst eller bakpulver heller blir det ojäst bröd fortsättningsvis. Mycket pannkaka och kanske test av nån slags surdeg i ett senare skede. Hm. Finns det andra ojästa bröd man kan göra som blir bra...??? Hör av er om ni har nå tips :)

 

I måndags var jag på akupunktur för magen och tröttheten. Utvärdering kommer framöver, ska testa det ett tag 1ggr per vecka (sponsrad av vänner och familj). jag har hört mycket lovord om den akupunktören jag går hos så jag hoppas det ska ge resultat! Han tyckte att min energi var mycket låg och sålde en slags honung som bidrottningar får för att växa till sig snabbt och bli störst bäst och vackrast. Den är också preparerad med örter och nåt annat spännande. Jag hoppas att jag blir stark precis som Bamse av denna honung. Som Nallemaja med magontbiverkan vill jag doch INTE bli. Upp till bevis alltså! Antingen är jag Bamse, Nallemaja eller vargen - eller så kommer det inte hända nåt :P

Jag gjorde just scones som blev riktigt grymma! Om Magen tål dem återstår att se men det verkar lovande :)

 

Recept:

Kokt vitt ris som jag hade kvar, mixas med ärtproteinpulver, bovetemjöl, lite bikarbonat (tog typ 1/3 tsk till 3 scones då jag är osäker på om jag tål bikarbonat),lite kokosmjöl, salt och havregrädde till en klibbig konsistens. Forma till runda bullar med händerna eller skeda helt enkelt på smeten på plåt. 250 grader i ca 10 min. Klart!!

 

Mycket goda trots ganska mycket nyttigt ärtprotein i. Jag tror att mixat ris i bröd är en höjdare :)

På helgen vill jag kunna göra saker, inte bara ta igen mig efter arbetsveckan. Så jag går på en efterlängtad festival. Försöker lyssna och ta in, lära, njuta, få nya intryck. Bland hundratals människor föses jag omkring och blir så trött så att jag nästan faller ihop. Stora folksamlingar, massor av fina vänner och bekanta, att sitta och lyssna och ta in, sitta med en ond mage och försöka koncentrera sig på annat. Allt detta gör mig så matt att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Så jag far hem, totalt utmattad, ledsen och besviken. Tänker att jag behöver prioritera om, prioritera nytt. Som så många gånger förr.

Första dagen på jobbet efter influensan avklarad. På eftermiddagen började jag få ont i halsen och bröstet igen, plus trötthet. Jag tyckte att jag kände mig bättre i helgen och tog humira på söndagen eftersom magen knorrade efter torsdagens uteblivna dos. Nu hoppas jag att jag inte får sota för detta, att jag kanske tog sprutan för tidigt... Jag är så rädd att det ska bli som när jag tog remicade och fick en hosta som tog andan ur mig helt, åkte efter ett par veckor in akut och fick astmamedicin, kortison och uppmaningar om att sluta med remicade... 

 

Detta var anledningen till att läkarna drog sig så för att ge mig humira förra året, eftersom humira trots allt är släkt med remicade. Humira har gått bra hitills och varit räddningen för min mage, även om den också sänker mitt immunförsvar. Hoppas verkligen att detta bara är nån envis efterdyning av influensan som hänger sig kvar. Jag har ju hört om många som har dragits med symptom jättelänge efter influensan, men visst blir jag lite orolig...Kanske skulle jag ha väntat några dagar till med humira? 

 

Ja,ja. Gjort är gjort. Jag längtar bort från dessa månader då jag knappt kan gå utanför dörren utan att möta nån med nån smitta som min kropp glatt suger åt sig!

Jag har aldrig feber. Istället får jag såna här långdragna virusinfektioner som vägrar släppa. Senaste gången jag hade över 37,5 var nog 10 år sen nu, och jag minns att det var lite skönt att bara kunna sova och svettas bort all skit i kroppen. När en har crohns är det vanligt med feber vid skov, men inte för mig. Det hade varit lite enklare då, att förstå att nåt var fel, både för mig själv och vården.

 

Idag sov jag en stund mitt på dan. Bra för att vara mig, jag vilar varje dag men har svårt att sova middag även då jag är sjuk. Kände mig piggare efteråt och skrev en text jag dragit på eftersom mitt huvud varit för segt de senaste dagarna. Skönt att få nåt gjort, känna att kroppen är på väg åt rätt håll :)

Ja, och så ligger jag här igen med samma förkylnings/influensaliknande symptom som förra veckan. Tack för att jag än en gång påminns om mitt kassa immunförsvar, det räcker som inte med en vända... Magläget igår var alltså högst troligt en invigning av en ny vecka i sängen, började ju exakt likadant förra vändan. Den här veckan ska jag försöka ta det lite lugnare och inte kasta mig iväg på späckade dagar så fort jag orkar ta mig utanför dörren. Nu ska detta långdragna virus bort. Basta!

 

När jag har energi nog ska jag hämta ut mitt paket med D-vitamin, hampaprotein och kokosolja som jag beställt. Jag behöver särskilt D-vitaminkapslarna nu. Mina gamla har tagit slut, och direkt åker jag på värsta viruset! I framtiden ska jag se till att ha ett lager hemma.

 

 

Jag är en sån som analyserar saker, och om min mage är dålig vill jag ha ett svar - varför? Som idag. Magen mår riktigt krasst, och jag kopplar genast detta mående till gårdagens utsvävningar i form av glass. Socker verkar inte vara någon hit för min mage, så visst kan det ha att göra med dagens magtillstånd - men om jag inte hade det att skylla på hade jag säkert kommit på något annat. Jag kanske har stressat, inte vilat tillräckligt, inte tagit hand om mig på bästa sätt eller ätit något magen reagerat på.

 

Visst är det viktigt att se dessa samband mellan maghälsa och allt annat - men följden kan också lätt bli en känsla av skuld. Jag kunde ha ätit bättre, stressat minde, tagit bättre hand om mig, sagt nej till den där glassen.... Så kommer skulden där och pickar på, att jag kunde gjort det bättre för att må bättre. Skulden å sin sida är en känsla som magen inte mår bättre av, och som jag gärna klarat mig utan.

 

Jag är mycket medveten om hur allt påverkar min mage, och det är bra! Men i fortsättningen ska jag försöka att inte vara så hård mot mig själv. Om jag anpassade mig efter precis allt som kan göra att min mage mår sämre skulle jag knappt få tänka på annat. Det kan kännas ovärt med glassen såhär dagen efter, men det var mitt val att njuta av den just då och slippa tänka på eventuella konsekvenser. Att sen tänka att "det var mitt eget fel" hjälper mig knappast nån vart. Jag har en förjävlig sjukdom som jag får skylla på istället, och den är inte mitt fel. Sen kan jag bara göra det bästa av det jag har och försöka vara snäll mot den mage jag har med till exempel "snäll" mat, men jag får bara räkna med att det inte alltid kommer gå vägen. Och det är inte mitt fel.

än en gång vikten av att ta livet i min egen takt, med pauser. Jag är inte en person som saknar vilja och lust - snarare tvärtom. Då gäller det att se upp så att det inte blir för mycket, särskilt om man har en kropp som min.

 

Jag kan gå till jobbet även om förkylningen sitter kvar i kroppen, om jag tar det lite lugnt. Jag kan också gå dit i ovanstående tillstånd, och efter att ha sovit enbart 4 timmar pga bland annat en bökig mage. Vad jag däremot inte kan är att lyckas prestera något vidare på ovanstående jobb (arbetsträning) under dessa omständigheter, jag kan inte heller förvänta mig något annat än att jag säckar ihop som en hög på sängen vid hemkomsten och inte orkar lyfta ett finger på resten av dagen.

 

Ändå hade jag förhoppningen, ända tills fallet mot sängen skedde - om att avsluta dagen med kreativa projekt och barnpassning utanför stan. Jag lär mig varje dag... Min vilja finns nästan alltid där, och det känns ju fantastiskt, men det är också skönt att känna mig tacksam (oki, det kanske var att överdriva - men det känns OK iaf) och inte bitter över vad min kropp lär mig. För så är det inte alltid, många gånger har lärdomarna surt tagits mot av en ledsen och frustrerad jag... 

 

Vilavilavilavila kroppen magen sinnet. Sovasova natten. I morgon hoppas jag blir en dag fylld av kreativitet!