magdjuret

Det är svårt att inte jämföra sig med andra. Jag har blivit mycket bättre på att inte tänka i dom banorna, men självklart kommer det upp ibland ändå. Då är det lätt att jämföra med andra som kan och orkar mycket mer än en själv. Det är ju en väldigt effektfull strategi om man vill bli ledsen och bitter över allt man inte kan/orkar med. Så nu har jag börjat tänka på andra istället, de som inte har det lika bra som jag faktskt ändå har det. Både överlag, i världen - och de som finns i mitt liv.

 

En vän som varit elöverkänslig i 6 år och fått isolera sig från omvärlden för att orka leva, och ändå är den just inpå och påverkar henne med all sin strålning. Eftersom elöverkänslighet inte heller sägs "existera" enligt dagens vetenskapliga undersökningar (sponsrade av mobilföretag) får hon heller knappt någon hjälp alls från vården. Hon kan inte vara ute bland folk och strålning, hon kan knappt prata ens i fast telefon, internet, film och musik finns inte i hennes värld längre. Hon tvingas flytta runt då nya mobilmaster sätts upp överallt, och folk i allmännhet har noll förståelse för elöverkänslighet.

 

En annan vän har flytt från sitt hemland, där hon har kvar sin lilla son. I fem år har hon levt gömd, illegal, i ett land som inte vill ha henne här. Samtidigt vet hon vilket helvete som skulle vänta henne i hemlandet - så hon har inget val. Även hon tvingas flytta runt, totalt beroende utav andras välvilja. På nätterna drömmer hon om sin lilla son i hemlandet och gråter. Sonen lever där med sin far som behandlat min vän mycket, mycket illa. Hon frågar vännerna i hemlandet hur sonen mår, och de svarar alltid "bra". Men hon säger till mig att hon inte kan lita på deras ord, för seden i hennes land är att man svarar att det är "bra" hur det än är.

 

Jag avslutar med en tredje, även om det finns många fler. Den tredje var mitt senaste försök till en dejt, men vi insåg ganska snart att vi var totalt olika och att hon var för trasig för mig. Ett liv på 28 år som inte innehållit annat än en för tidigt avbruten barndom och något svart och hemskt som lett till ett långt liv av missbruk inom många områden. Det var hennes liv, barndom - och missbruk.

 

När jag tänker efter har jag minst ett dussin exempel till, inte minst från min egen familj. Från folk som har sin egna små helveten i form av fysiska eller psykiska sjukdomar, helveteserfarenheter från livet, missbruk etc. Detta får mig att tänka till, tänka om. Jag har mitt lilla helvete med magen. Men på så många andra sätt har jag det så jävla bra och tryggt. Jag är psykiskt frisk. Jag har alltid haft styrkan att blåneka droger. Jag har en familj,  och jag har flera riktigt nära vänner och många som bryr sig om mig. Jag kan leva öppen och fri, och har ingen hotbild mot mig. Jag lever i ett land där jag får vård och medicin för min sjukdom. Jag lever i ett land där jag får älska vem jag vill, och tycka vad jag vill. Jämfört med många andra har jag det faktiskt sjukt bra.

 

Samtidigt försvinner inte mina magproblem bara därför, min sjukdom finns kvar och är en del av mitt liv. Den begränsar mig och får mig att börja jämföra mig med andra som har det bättre. Att då tänka på de många andra, som har sina egna små helveten - får mig att bli ödmjuk mot mig själv, min sjukdom och kraven jag ställer på mig. Alla har vi våra helveten, och det är en del av livet.