Svacka
Att vakna klockan 4 på natten av ett så intensivt illamående att det inte går att göra något, inte sova, knappt vara.
Att försöka döva det med greys anathomy och spikmatta.
Att minnas alla de dagar och nätter jag försökt döva med Tv-serier.
Att inse att jag inte verkar klara mig utan den - humiran.
Att känna en sån sorg och besvikelse över detta, men samtidigt -
att känna mig så lyckligt lottad som har något som faktiskt hjälper mig.
Även om det också stjälper.
Just nu är jag bara så jävla less, och då har magen bara strejkat i knappt två dygn. Hur fan orkade jag med detta konstanta tillstånd under ett halvår förra året????!!!!! Just nu känner jag mig bara som en liten, svag oduglig en som inte klarar av ett liv utan starka mediciner. Som att jag inte försökt tillräckligt på andra vägar. Men samtidigt vet jag att jag gjort så mycket, och även om jag gjort mer så finns det inga garantier.
Humira har helt enkelt varit räddningen för min mage, och kommer troligtvis vara det ett tag till. Hur gärna jag än vill att den ska ge med sig och läka ihop själv.
Kommentarer
Postat av: Jagochminmage
Usch vad jag hatar att vakna illamående och inte kunna somna om. Lider med dig. Hoppas du mått bättre sen dess! Jag kan inte gå upp och kolla på tv-serier när jag vaknar för då skulle jag väcka min sambo. Istället brukar jag lyssna på musik i hörlurar eller spela mobilspel om jag orkar. Allt för att fokusera på något annat en stund.
Kramar!
Svar:
magdjuret.blogg.se
Trackback
