magdjuret

Många frågar sig hur jag kan vara så glad, så positiv - trots alla motgångar min sjukdom ger. Min syster menar att jag alltid varit sån, kanske är det så. Kanske var det mitt sätt att överleva i en trasig och negativ miljö - att vara skrattet, lekarna och glädjen. Svårt att säga, såhär i efterhand. Men när jag gått igenom mina dagböcker från tonåren känns det inte så, att jag tog livet med ett skratt. Då kan jag istället förundras och känna sån tacksamhet över att jag är här, i livet.

 

Kanske beror min livsglädje också på det, att jag tvingats gå igenom om jävliga saker så tidigt i livet att det som kom efter inte kan jämföra sig med den smärtan. Att trots att min kropp strejkar och sätter sig emot, så är det ingenting i jämförelse.

 

Jag har också fått, och får -  ovärderlig hjälp och stöd. Har fått hjälp att bearbeta den gamla skiten, och den nya - sjukdomen. Dessutom är jag envis som en gammal åsna och vägrar att ge upp hoppet om att bättre magdjursdagar kommer, en dag kommer jag vara fri från min crohns :) Och fram till dess, så kan jag lika gärna ha så roligt jag kan på vägen!