magdjuret

Jag har nästan alltid varit kinkig med mat. Som liten åt jag sällan utan protester om det inte var pannkaka, pizza eller sötsaker som serverades. När jag som 11-åring blev vegetarian, fick jag tvinga mig själv till att prova nya saker och började gilla mer och mer - och efter att jag hade blivit vegan som 17-åring hade jag min guldålder när det gäller mat under ett par år; jag åt det mesta och tyckte att det mesta också var gott, eller åtminstone ok. Efter det har det gått utför igen, och särskilt då min mage varit i olag. Om avocadon ser det minsta brun ut så är det kört, jag har svårt för de flesta rovor och är allmännt skeptisk mot nya smaker. Vissa saker går ibland, som banan - andra dagar måste jag spotta ut den. Ja ni hör ju - jag beter mig som en 3-åring :P Men faktum är att jag tror att det mesta av min skepsis mot det jag äter beror på att jag så ofta får ont i magen och/eller mår illa av mat. Innan mådde jag illa under flera års tid utan att jag hade så mycket inflammation (kan ha berott på medicinen imurel). Ofta var det bara pasta, vitt rostat bröd och tofu jag kunde få i mig innan kvällen då det oftast lugnat ner sig.

 

Även nu då jag inte mår illa hela tiden eggas det väldigt lätt igång utav olika lukter och smaker. Jag och gravida brukar vara i samma liga här, liksom med illamåendet som brukade vara värst på morgonen. Jag har bestämt mig för att aldrig vara gravid själv - jag har haft tillräckligt med illamående som det är, dessutom vill jag skona min mage från mer slit än den har att jobba med. Om det ska bli några barn här får alltså någon annan ta och bära det :)