magdjuret

En dag vaknade jag upp och mellan sömn och suddig vakenhet fick jag höra av en läkare att jag hade crohns. Jag bestämde mig för att sova lite till, kanske var det bara en dröm trots allt. Tyvärr var det inte så, under min första operaton av tunntarmen vintern 2004 hade de sett vad orsaken till min förträngda tarm var; en inflammation som sårat och ärrat tarmen. En inflammationssjukdom som jag skulle få leva med resten av livet. Sommaren innan hade jag sagt till min mamma att det fick vara vad som helst, men inte crohns - som någon läkare spekulerat i att det eventuellt kunde vara. Jag orkade inte mer nu sa jag, i så fall skulle jag helt enkelt ge upp. På ett sätt gjorde jag det våren efter crohnsbeskedet, men det mesta av mig kämpade på och vägrade ge sig.

 

Jag trodde att jag skulle bli frisk av operationen, och hade planerat mitt liv därefter. En månad efter crohnsbeskedet och min första stora tunntarmsoperation flyttade jag tillsammans med två vänner ut på landet, till mina drömmars hus. Min dröm var att vara så självförsörjande som möjligt, att odla i gigantiska land, arbeta med kroppen och komma närmare naturen. Men kroppen sa nej, den orkade inte skotta snö. Den orkade inte hugga ved, all energi den hade ägnades nu åt att ta sig de 4 milen till universitetet i stan och tillbaka och skumläsa akademiska teorier på kvällarna. Jag tackade nu tidigare kurskamrater som lärt mig hur man blir godkänd genom minsta möjliga ansträngning på universitetskurser, annars hade jag aldrig klarat det. När sommaren kom och markerna skrek efter frön var jag helt slutkörd, fick ett nytt skov och kunde bara ligga och vila i sängen eller på en madrass ute. Jag fick prova remicade och fick astma som biverkning.

 

Hela tiden mådde jag också fruktansvärt dåligt psykiskt över att jag inte orkade lika mycket som de andra. Som tur var hade jag kontakt med en kurator från kirurgen som var helt fantastisk. Utan henne hade jag nog tryck ner mig själv totalt - nu började jag i stället i sakta mak lära migatt uppskatta det jag KUNDE göra istället för allt jag INTE kunde. Jag lärde mig också att uppskatta de små sakerna i vardagen. Att inte hela tiden jämföra sig med andra, det var otroligt svårt till en början - men det gick, med små steg - bättre och bättre. Under sommaren fick jag inse att jag just då fick ge upp min dröm om livet på landet - för min egen skull, för att jag skulle må bättre. Under hösten flyttade jag så tillbaka till stan, fortsatte att jobba med omorganisering av mitt liv och mina drömmar - anpassa dom till min verklighet istället för att lägga ribban så högt att jag inte ens kunde se över den.

 

Att sluta jämföra sig med andra är svårt, särskilt då men är sjuk och vill så himla mycket mer. Idag har jag dock blivit bättre på att inte slå ner på mig själv när jag inte orkar, samt att lägga ribban på en lägre nivå. Jag jämför mig oftast med mig själv istället för med andra: och försöker acceptera min verklighet. Jag kan bli så himla glad idag för saker jag såg som självklara innan. Istället för att må dåligt över alla jordenruntresor jag inte kan göra nu, är jag så tacksam över att jag orkar åka på utflyket i närområdet :)

 

Men visst är det viktigt att få vara arg, också. Det måste också få plats - sorg, besvikelse och ilska över att min mage inte håller. Jag ska skriva om det en annan gång, hur viktiga dessa känslor är - och hur svårt det kan vara att tillåta sig ge plats för dom.