magdjuret

Min mage påverkas direkt om något händer, om jag blir stressad ellr ledsen, känner ilska eller sorg. Igår fick jag reda på att min mammas man, som jag är uppväxt med och borde titulera "låtsas" eller "bonus"-pappa men aldrig gjort - fick åka in akut till sjukhuset. Han ligger fortfarande medvtslös i respirator, fått infarkt på hjärta och hjärna och andra delar av kroppen som lever och njurar är också sjuka. Naturligtvis kom det som en chock, men samtidigt har vi bara väntat på att nåt sånt här ska hända. Jag ska inte gå in på alla hans sjukdomar och krämpor här, men läkarna såg, och vi andra vet - att han missbrukat sina mediciner i så många år att vi bara väntade på att något skulle ske. 

 

Nu har det skett, och känslorna slåss med varandra inombords. Sorg, ilska, förtvivlan. Inte bara över det som är nu, att hans tillstånd är kritiskt och ingen vet vart det kommer leda - utan också över det som varit under så lång tid, och som påverkat allt och alla i hans närhet.

 

Direkt efter beskedet slog magen backut. Jag grät ur mig känslostormar, kände hugg i magen så fort jag reste mig eller försökte få i mig något. När jag försökte svälja fastnade vätskan eller maten i strupen - där var stopp. Det blev lite näringsdryck innan jag gav mig ut i min planerade dag igen  - det hjälpte faktiskt att låtsas som att allt var normalt och ha människor runt mig. Men på kvällen i sängen bredvid en av mina bästa kom tankarna upp igen. Tanken på alla mediciner som han missbrukat och ätit upp hans inre. Tanken på alla mediciner som jag äter. Tankar som snurrar runt runt i hjul och höll sömnen borta. Ångesten över att behöva svälja ner mina mediciner på morgonen. Samtidigt - jag tar bara det jag blivit rekommenderad. Jag försöker att ta hand om min kropp och mitt psyke på bästa sätt utifrån mina förutsättningar. Jag lever inte hans liv, och när jag berättar om hur han levt sitt liv de senaste 20 åren för andra vill folk knappt tro att det är sant. 

 

Det gäller att göra det bästa utifrån vad en har, och det försöker jag verkligen göra. Och jag behöver mina mediciner. Så bort med alla tankar om mediciner som äter upp en inifrån nu. 

 

Självklart hoppas vi alla att han ska vakna upp och bli så bra som möjligt. Det är fruktansvärt att han ligger där han ligger. Idag är jag hemma från praktiken på grnd av sömnbrist och magont. Men verkligheten börjar tona sig över känslan av overklighet och i morse kunde jag äta igen. Jag försöker vara dr jag är och vill vara. Här och nu - i mitt liv.