magdjuret

Att berätta eller inte berätta, det är frågan. Hur gör ni? Jag brukar oftast vara väldigt öppen med att jag har crohns - eftersom det påverka mitt liv så pass mycket är det svårt att dölja... Hur skulle jag annars förklara för omgivningen varför jag inte kan äta saker, varför jag så ofta blir trött, varför jag varit borta så mycket från arbetslivet eller varför jag måste springa på dass stup i kvarten?

 

Det är inte alltid jag känner mig så bekväm med att vara öppen med min sjukdom, men motsatsen är ännu värre - att försöka bita ihop och hålla uppe en frisk och käck fasad när jag egentligen bokstavligt talat mår skit. Att bita ihop för mycket gör i allafall att jag känner att jag mår ännu sämre - både fysiskt och psysiskt.

 

Men visst, det finns ju situationer som jag verkligen önskar att jag kunde hålla min sjukdom hemlig. På nya arbetsplatsen. Inför nya bekantskaper. På första daten... Men allvarligt. Hur hållbart skulle det vara att försöka mörka det, i längden? Jag kan förstå att de lyckligt lottade som knappt har problem med sin sjukdom väljer att inte berätta på arbetsplatsen tex, men för mig har det sällan funnits några alternativ - i allafall inte om jag ska ha fortsatt regelbunden kontakt med personerna ifråga. Folk omkring mig skulle verkligen fått anledning till att undra och spekulera om jag inte varit öppen med min sjukdom... Den är, tyvärr - en del av mig. Men det är en väldigt, väldigt liten del - jag är SÅ mycket mer, även om sjukdomen i perioder tränger sig på och begränsar mer och mer av mitt liv.