magdjuret

Smärtan. Den bekanta, igenkännbara - sugande, svidande. Sätter stopp för maten, rörelsen och för en stund hoppet. Ikväll är den här, och ögonen fylls av tårar och snabba bilder av tidigare smärtor, långa ändlösa smärtperioder. Låter tårarna komma och bilderna vina förbi. Sen tänker jag att den här smärtan, som jag har ikväll, den kommer jag vinna över - säkert redan till i morgon. Det behöver inte gå så lång tid, jag har blivit så mycket bättre, orkar så mycket mer - och det här är bara ett litet bakslag, en parantes. Jag har kämpat mig genom så jävulskt mycket smärta och illamående att den nu ikväll bara är en liten liten fis i universum. Likväl så är den i mig just nu och håller mig vaken. Redan i morse fanns den där latent, men jag vägrade lyssna på den och körde på ändå. Nu har jag än en gång lärt mig att jag mår bäst av att lyssna på min kropp och ta den på allvar istället för att inte låtsas av välbekanta signaler. Jag lär mig hela tiden av och om min kropp men det är fan inte så kul alla gånger. Jag vill ju så gärna vara i en stark kropp som orkar allt det själen och huvudet vill!

 

Men nu ska jag ta en värktablett och försöka somna in. Att sova är det bästa sättet att läka ihop missnöjda sinnen  och magdjur. I morgon är en ny dag av starka viljor, envishet och inlyssning av magdjur och ork. Jag hoppas alla vinner.

 

Sov sött slumrande syrsor, stressade storstadsbor samt snittsiga småkakor.

 

I morgon är en annan dag!