magdjuret

Ibland har jag svårt att veta vad som är vad. I morse kändes allt bra, men någon stans i kroppen satt en diffus känsla av oro. När jag sen var ute och plockade blåbär växte den, känslan av olust - och jag tänkte att jaha, det är väl sorgen som kommit ifatt mig nu när jag har mer energi. Sorgen över magen, många månaders totalisolering och orkeslöshet, sorgen över att den aldrig få må riktigt bra, magdjuret. Försökte gråta, men det ville inte komma några tårar. Med suget, känslan av olust kvar i magtrakten tog jag en näringsdryckspaus. Då kom det. Illamåendet, magmullret och insikten om att jag måste ta mig hem, nu. När jag kom hem stupade jag i säng med en illamående och ond mage och nu hade jag övergivit den eventuella känslan av sorg. Kanske hade den satt sig där, i magen. Eller så var det, som så många gånger förr, jag som vägrade gå med på känslan av ett stundande maguppror och försökte få det till att bli något annat, mer hanterbart. Kanske både och.

 

Nu ligger jag i alla fall här återigen i sängen med Missan intill mig. Ett bakslag igen, troligtvis har inte förstoppningen släppt helt för det känns omöjligt att få i mig något och tecknen är bara alltför välbekanta. Får ställa in dagens aktiviteter och ta laxeringsdroppar ikväll igen, slutade nog med dom för tidigt ändå. Jag blir så glad när det väl börjar vända att jag får nån slags övertro till magdjurets kapacitet och slutar med hjälpen i förtid...